Den här delen av vår tomt är en del som egentligen inte finns. Den finns inte eftersom vi inte ser den oavbrutet – vi måste ta oss dit. Särskilt från den här vinkeln.
Dessutom – ända tills förrförra sommaren anslöt staketet av vertikala enestolpar tätt mot den gula tegelmuren. Då tog vi upp ungefär en 1-meters glugg och gjorde en trappa, närmast muren, av långa gatstenskantbitar, vilket gör det möjligt att nå de här två terrasserna från ”närträdgården”, närmast huset. Läget kan inte vara bättre – rakt i syd, sydväst.
Vi är privilegierade med att ha en så stor tomt att vi har ett flertal uteplatser, runt själva huset, som vi kan alternera mellan under olika tider av dagen/dygnet …
… och ändå! Hur många uteplatser behöver en egentligen …?
Oftast – till frukost, såväl som vid kvällsdrink eller middag vid solnedgången – sitter vi inuti/i den hörna som från den här vinkeln ser ut som en gul tegelkub. Från den här vinkeln kan den också te sig som en hög och instängd mur. När en väl sitter därinne är ”golvet” av betongplattor i nivå med överkanten på den betongrektangel som syns närmast, och bildar murens fundament.
Det är ingen slump att det är där vi hamnar! Morgonsol från tidigt, tidigt gör den idealisk för frukost som de ”early birds” vi är. Terrasserna är i sydläge – följaktligen går solen ner rakt i bildens fond. Kvällssol är om möjligt, lika härligt som morgonsol …
+ det faktum att uppe i det här hörnet har vi lite känslan av att sitta på en kommandobrygga och ha full uppsikt över trädgården åt alla håll, utom förstås på andra sidan huset, men också över gatulivet ett tiotal meter nedanför ”fyrkanten” – åt väster där solen går ner.
Kan bara återigen konstatera att arkitekturprofessor Eskil Sundahl, tillsammans med landskapsarkitekten Walter Bauer, visste precis vad de gjorde och varför – med såväl hus, närträdgård och terrasseringar. Dock förstår jag inte varför inte den möjlighet att ta sig ner från trädgården, som vi skapat, fanns från början.
Åt öster har vi dessutom skogen som effektfull fond.
Efter ett dagsverke under gårdagen, med en röjsåg/trimmer, av min sambo är nu de två terrasserna, med stödmurar i natursten, återställda i framkomligt skick. Naturen är oerhört ivrig och snabb på att återerövra förlorad mark – till sin egen fördel.
Särskilt när det inte är några människofötter som nöter på den dagligen. Jag älskar trots allt den här platsen och det här läget – att den inte brukas kan jag bara skylla mig själv för …
Ormbunkar insprängda i stensättning är en fråga om REN kärlek!
Om det finns någon plats som jag också älskar och använder dagligen, förutom frukost/kvällsplatsen borta vi ”kommandobryggan”, så är det denna – mitt läs- och vardagsrum, precis utanför sovrumsdörren.
Och vilket gudabenådat ljus denna dag har bjudit oss på! Även om jag älskar sol och solsken är trädgård som vackrast i inte alltför stark sol – som idag. Att sitta här under en dignande ‘flammentanz’ är en ren fröjd – hur banaliserad och bagatelliserad den än må vara av förståsigpåare. Tvärtom – jag tycker bara bättre och mer om den, kanske just därför …! 😉
Flammentanz! Likt ett ymnighetshorn – ändå är den bara precis i initialskedet …
/Svante
P.S. Om Du bara ska satsa på en enda ros – låt det då bli ‘flammentanz’!
