En morgon som börjar på det här sättet kan inte vara något annat än bra. Gryningshundpromenad i snöblask, årets första, och hemkomst lagom till frukost med ett fång blåbärsris från vår bakomliggande skog. Mer än bra!
Tänk att det städse gröna, om än bladlösa, blåbärsriset med stenhårda knoppar, ligger startklart och stridsberett inför nästa sommar – trots att de knappt har somnat in och kommit till ro … Fascinerande!
Att det dessutom är fredagen för den 1:a advent gör inte saken det minsta sämre … Jag är nästan färdig att brista ut i, om ja nu kunde – Vår bästa tid är nu, är nu, är nu … Jag gör det inte!
Fredagskvällen före 1:a advent, utöver helgdagsaftonen, alltid en fredag, före Alla Helgons Dag – är en dag som är, och alltid har varit, mycket speciell för oss. En dag, eller snarare afton, som lämnar plats för eftertanke och frid.
Tänker ofta på talesättet om att längtan efter saker ofta är bättre än själva saken … precis så är det med advent. Tänk om julhelgen, och förresten – hela livet, kunde ha samma inneboende frid, värme, empati, solidaritet, omtanke, tillförsikt och förväntan som nu i advent. Isåfall skulle den andliga sången ljuda ohörd …
1.
Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.
2.
Alla äro vi ju lika
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå.
3.
Varför skilja man från maka,
varför taga moders stöd.
Varför skall de små försaka,
blott för kriget dagligt bröd.
Läggen nu all vapnen ned,
låt oss njuta evig fred.
Läggen nu all vapnen ned,
låt oss njuta evig fred.
4.
Ungdomsåren äro korta
man bör räkna var minut.
När de en gång äro borta,
är det ock med glädjen slut.
Vilka minnen lär ni få,
när ni en gång bliva grå.
Vilka minnen lär ni få,
när ni en gång bliva grå.
Poesi om något! /Svante
